Hallandsposten fred.15 februari 2002

På andra sidan sundet
Stefan MÅS Persson visar underfundiga konstruktioner

 
Den svensk - danska förbrödning som Öresundsbron skulle medföra har, i varje fall när det gäller konstutbytet, i stort sett stannat vid en utopi. Danska konstnärer är lika sällsynta gäster på gallerier i Malmö och övriga Sydsverige, som svenska är på gallerier i Köpenhamn och Nordsjälland.
Det skall till något alldeles speciellt för att ta sig över den klyfta som Öresund-
trots bron - fortfarande representerar.

En av de få som klarat språnget är Stefan MÅS Persson - malmöiten som med Halmstad som hemvist - som med ett drygt femtiotal av sina underfundiga, arkitektoniska konstruktioner, illusoriskt målade och delvis kontursågade i masonit, samt ytterligare ett antal verk dragit in på Gallerihuset , ett av Köpenhamns mest välrenommerade och kvalitetstunga gallerier.
För dem som redan känner MÅS konst bjuder utställningen inte på några större överraskningar, även om det bara är verk från de senaste 2 -3 åren som han visar, men för danskarna är detta något nytt och alldeles annorlunda. Det finns i MÅS konst en illmarighet som tilltalar också det  danska kynnet, liksom konstruktionernas sinnrikhet och milda humor gör det. 

  Trapphus

Arkitektur framför allt storstadsarkitektur, har "alltid" utgjort stommen i MÅS Perssons konst och hans konstruktioner har "alltid" burits fram av en viss surreell overklighet - eller öververklighet om man så vill - en dimension som fått en extra krydda av att i synnerhet hans perspektiviskt orimliga gestaltningar av trapphus väcker associationer till den italienske 1700 - tals mästaren 

 

Piranesis människotomma arkitekturinteriörer, fyllda av trappor och gångar som inte leder någonstans. 

Men där Piranesis konstruktioner framkallar mardrömmar, där framkallar MÅS Perssons leende. De irrationella konstruktionerna är lustiga, snarare än oroande, eller?
Humorn tar udden av det allvar som trots allt finns i MÅS Perssons konst. För där finns ett allvar, ett allvar som är nutidsrelaterat och det i kanske högre grad än han själv önskat eller avsett. De blocklika huskuberna ibland helt slutna utan ens ett fönster, ibland utan tak, ibland utan vägg, har ingen förbindelse med varandra.

En liten man

Det kan visserligen finnas trappor; det kan finnas stegar - riktiga dockskåps diton som är fästade vid målningarna - men de är blindspår, de leder ingenstans I denna värld, i denna storstadsvärld är människan nu som alltid i MÅS konst representerad av en mycket liten man med sorgmodig uppsyn - inte bara ensam, utan utlämnad. Det är en, för att använda ett modernt ord, alienerad människa, vilsegången i en värld som hon tappat kontrollen över.
Det är möjligt att denna allvarstyngda aspekt stärks av nuets skeende, av skyskraporna som störtade samman den 11:e  september och som på några få ögonblick krossade människans syn på sig själv som stark och oövervinnerlig, lämnade henne isolerad och värnlös.
På Gallerihuset visar MÅS Persson, som antytts, inte bara "arkitekturkonstruktioner" utan även ett flertal andra målningar och objekt, också de skapade som en slags "combines" av traditionellt stafflimåleri och kontursågade reliefer. 



  Liksom arkitekturbilderna är de hållna i  den för konstnären typiska färgskalan av milda , varma orange toner och lika milda, svala blåtoner. Liksom arkitekturbilderna är de illusoriskt övertygande. Liksom arkitekturbilderna hör de hemma i en surreell öververklighet.

Nonfigurativa

Men till skillnad från arkitekturbilderna, som trots allt har sitt ursprung i en begriplig föreställningsvärld, är flertalet övriga visade verk "nonfigurativa". Nonfigurativa i den betydelsen att de, trots den illusoriska perfektionismen, inte återger något omedelbart ( och därmed tryggt ) igenkännligt utan fastmer aldrig tidigare sedda objekt. De är metalliska; de representerar något okänt och framstår i kraft av sin exakt formulerade fysiska påtaglighet som djupt oroande, en oro som dock mildras av färgernas mjuka, obestridliga skönhet och bildernas lugna rena uppbyggnad. 
Stefan MÅS Persson är en illusionist som helst tycks röra sig i gränslandet  mellan verklighet och öververklighet. Men någon gång söker sig blickarna också mot jorden , fångas av skönheten i en avlägsen horisontlinje eller i strukturen hos några stenar, som samlats in och lagts i en liten trälåda där ett glest galler nödtorftigt håller dem på plats.
De är lätta att smeka med ögat och det är lätt, hade jag så när sagt att lyfta handen för att hindra dem från att falla ut. En illusion som roar och oroar. Det är lek men också allvar. Det är typiskt Stefan MÅS Persson och det är så han presenterar sig på Gallerihuset.

BRITTE MONTIGNY
 
Gallerihuset, Köpenhamn
Stefan MÅS Persson
t o m  5 mars